Den lilla pricken var han

Nu när jag hittar pratminusen igen minns jag, vagt. Francesco Totti gjorde aldrig mål i den första matchen förra säsongen, hemma mot Cesena. Det slutade 0–0. Efteråt var han nedstämd och sa att han var besviken för han hade velat tillägna ett mål till sin vän Daniele.

Jag forskade aldrig då i vem denne Daniele var, men nu dyker kaptenens ord upp när jag googlar hans namn: Daniele Betti.

Totti och Betti spelade fyra år tillsammans i Romas ungdomslag. De spelade också på somrarna, på stranden i Torvainaica ihop med några andra när de var barn. Betti var nummer åtta, en mittfältare med grinta i Romas giovanissimi, allievi och primavera. Men han tog sig aldrig till A-laget.

2005 var kaptenen och hälsade på de intagna på fängelset Regina Coeli i Trastevere, en dag när de fick träffa sina familjer. En som hette Cristiano sjöng Chitarra romana och Schuberts Ave Maria. (När Totti gifte sig tre månader senare ville han att Ave Maria skulle spelas i kyrkan.) Daniele Betti kom fram till Totti och sa:

– Hej Francesco kommer du ihåg mig, vi spelade tillsammans i Roma?

Totti kom direkt ihåg och log.

– Det var min dröm att spela i Roma, laget i mitt hjärta. Det gick annorlunda, synd, sa Betti.

– Du hade bara mer otur än jag, sa Totti.

Det är en av alla historier som jag inte kände till om min kapten, men som Tonino Cagnucci berättar om i sin bok Francesco Totti, dai pollici al cuore.

Det som är bra med boken är historierna från när kaptenen var barn. Jag har redan tagit upp blygheten, Cagnucci berättar till exempel också om Tottis tid i Curva Sud. Totti har inte talat om det så ofta, men han stod ju verkligen i kurvan, det är inget som man bara säger för att det låter bra, enligt författaren.

Totti, den blyge, levde inte med så mycket, han var inte en av dem som sjöng högst och mest, men han var där.

Totti i september 1994, efter hans första mål i Serie A:

– Jag vet att det är en dröm, att prata med de som jag förut såg långt bortifrån kurvan är en stor känsla. Jag har fortfarande inte tagit körkort, mina kompisar Giancarlo, Bambino, Stefano, Antonio står fortfarande i Sud, i il Commando. Roma vill jag aldrig lämna. Jag skulle bara gå ifall klubben bestämde sig för att skicka iväg mig för att växa. Tänk er att jag gick och såg Roma första gången när jag var fem år, under samma period som jag började spela boll med laget i mitt kvarter. Min pappa Enzo, romanista, tog mig till Olimpico. Sen dess har jag alltid följt de färgerna, den fanan… Jag springer, som jag springer under den kurvan. Den kurvan är det vackraste i Rom.

Till skillnad från vad som ofta lättvindigt sägs i Sverige har inte allting alltid varit rosenrött och konfliktfritt kring Tottis relation till sin klubb, stad eller Curva Sud. Ingenting är det i Rom. Nuförtiden har vi en ”Baldinigate” och det talas om Tottis vänner och entourage som lever på hans rykte, delar av kurvan har ifrågasatt honom under åren, han han hotat att lämna, folk har tvivlat på honom, och till och med när han äntligen återvände till Sud, den 12 april 2006, gjorde han det till en grupp som många ansåg ha för starka band till klubbledningen och som senare kördes ut från kurvan. Även den händelsen, ofattbart underbar som den också var, gick att diskutera.

Men det finns romantik. Så mycket att hjärtat blir fullt och svämmar över flera gånger om.

Cagnucci berättar till exempel att Totti var en av de få, bara 2 000 romanisti, som fick plats på bortasektionen när derbyt spelades på lilla stadio Flaminio den 18 mars 1990, medan Olimpico renoverades för VM. Någon i kurvan hade givit spelarna i laget tröjor med texten ”Lazio? No Grazie”, som de hade på sig. Giannini slog ett inlägg till Völler som nickade in det enda målet, det var sammandrabbningar med polisen och Paolo Di Canio stod och grät på planen efteråt. Och i Tottis sektion av stadion sjöng de: ”Di Canio pezzo di merda”.

För något år sedan såg Totti enligt författaren ett foto på Romasektionen på Flaminio den dan, jag tror att det måste vara det här, pekade och sa till Romas gamle massör Giorgio Rossi:

– Ser du, Giorgio? Den lilla pricken var jag.

Totti stod i Sud ända till han började spela i A-laget själv. 1990 började han vara bollkalle och försökte då alltid få plats under Sud.

Till exempel var han där när Roma spelade semifinal i Uefacupen mot Bröndby, berättar Cagnucci. Roma ledde med 1-0, vilket innebar avancemang, och istället för att ge Peter Schmeichel i målet bollarna, la den 14-årige Francesco Totti ner dem vid reklamskyltarna. Schmeichel blev förbannad på honom.

Daniele Betti fortsatte att gå till kurvan. Han var på bortaläktaren när Roma mötte Brescia 1994, och blev arresterad. Cagnucci skriver inte varför, så det är därför jag googlar.

När det hände var Betti 18 år och var på lån från Roma i Tor di Quinto. Den 20 november mötte Roma Brescia borta, 1 000 romanisti åkte på bortaresan, men också fascister och folk från extremhögern. De attackerade polisen på läktarna, en polis blev knivhuggen i bröstet, men dog inte. (Det var borgmästarval i Brescia den dagen, och en del menar att de våldsamma fascisterna genom kaoset på matchen ville sända en varning till Lega Nord, som en månad senare gjorde så att den dåvarande regeringen föll.)

Betti var en av dem som arresterades, och senare dömdes till flera års fängelse. Han erkände efter ett tag, att han hade slagit polismannen Angelo De Rosa, att han var beväpnad.

Corriere della Sera frågade om han ångrade sig.

– Jag tycker inte om det ordet. Vi kan säga att jag är ledsen och om jag skulle gå till stadion igen skulle jag välja bättre vem jag gick med.

Totti och Bruno Conti ringde till honom efter det som hände. Han berättade för Corsera att folk hade sagt till honom att han borde skriva ett brev till polisen och be om ursäkt.

– Jag vet inte om jag ska göra det. Det kan verka som att jag driver med dem. Först har jag slagit dem, sedan ber jag dem om ursäkt. Hur skulle de kunna tro på mig?

Det var inte första eller sista gången som Daniele Betti blev arresterad. Då hade han redan varit misstänkt för rån och langning av droger. Den sista gången som hans namn dyker upp i tidningsarkiven verkar vara 2006. Han och en kompanjon hade ett år tidigare försökt råna Bulgaributiken på Via Condotti, och nu försökt med en annan juvelerarbutik.

Och sen förra året, i samband med kaptenens uteblivna mål. När jag söker om information får jag reda på att Betti just dött då, av en infarkt, och Francesco hade velat hedra honom med ett mål.

– Alla mina tankar nu är för honom, sa kaptenen i intervjun efter matchen.

Strax innan han dog hann i alla fall någon tillägna Daniele Betti ett kapitel i en bok om Francesco Totti.

Ett år efter att de möttes på Regina Coeli sågs Totti och Betti igen, i samband med någon inspelning. Tyvärr kan jag inte hitta den men Cagnucci återger:

– Francesco, kommer du ihåg? Vilken lycka att träffa dig igen, skriver du på tröjan?

– Nej, skriv på den du, så tar jag med den hem. Du har redan min, den här vill jag behålla.

Bettis nummer åtta.

 

© Tonino Cagnucci & http://www.eurosport.se

 

Annunci

Informazioni su Tonino Cagnucci

Romanista. Papà di Lorenzo

Pubblicato il 29 luglio 2011, in Mondo con tag , , , , . Aggiungi il permalink ai segnalibri. Lascia un commento.

I commenti sono chiusi.

%d blogger hanno fatto clic su Mi Piace per questo: